Ett av förra veckans träningspass fick mig att känna mig sjukt svag, dålig, sämst. Jag skämdes över mig själv... för mig själv och för andra. Jag är sjukt dålig på att känna mig dålig. Jag måste träna på att vara ok i känslan att känna mig sämre än andra och inse att jag inte behöver vara dålig för det. Prestationsmänniska.. Ja, de är nog ja det... MEN.. jag har tänkt till kring ämnet och funderat kring vad det egentligen innebär att vara prestationsmänniska... borde jag inte träna järnet på sådant ja är dålig på? För att bli bättre och kunna prestera bättre och vinna? Borde jag inte njuta av att utvecklas.. vilket betyder att jag skulle njuta av att ha nåt att sträva mot.. sträva mot att slå "dom andra"..och därmed utsätta mig för det jag är dålig på? Varför undviker jag det ja är dålig på... Jo.. för att ja helt enkelt inte klarar av att känna mig dålig.
Jag är dock medveten om att jag ÄR dålig på att känna mig dålig och försöker medvetet jobba med detta. Jag vill inte undvika roliga saker för att jag känner att ja är dålig på dem. Nedan kommer några exempel på hur och när detta yttrat sig för mig:
-Testa nya saker. Till exempel när vi skulle köra gocart med jobbet. Jag hade aldrig gjort det vilket fick mig att gruva mig för att ja skulle vara sämst.. vilket skulle va sjukt jobbigt. MEN.. jag var absolut inte sämst..(och ja skulle vilja kunna skriva: "och vad hade det spelat för roll om du var sämst? so what") och de va grymt kul!!!
-Åka längdskidor med folk... som jag vet är duktiga. Jag får sån prestationsångest! TÄNK OM JAG INTE ORKAR!
-Åka utförs med nytt folk som inte vet att ja inte är så bra (shit, dom kommer ju tycka att ja är skitdålig, jobbig och kommer tycka sämre om mig då.. eller!?)
-Testa nya träningsformer som innehåller koordination.. typ dans, step, aerobics. Jag vet att ja har dålig koordinationsförmåga... och även fast ja utmanat mig förut nån gång och faktiskt tyckt att de varit askul med just dans... så vågar ja inte. För det kan ju hända att jag är SÄMST!
-Göra saker där mina svagheter lyser igenom. typ mina skador.. att måste avstå en övning för att ja har ont i ryggen eller knäna gör att ja känner mig sjukt dålig, vek, svag... jag blir irriterad, arg, frustrerad. Det var detta som hände på förra veckans träningspass. Det var sjukt jobbigt.
-Tävla. Jag hatar egentligen att tävla. Då får jag ett
resultat som är mätbart och jämförbart. Det kan tala om för mig att jag
är en förlorare, att ja hade en dålig tid, att jag inte gjorde mål, att
jag kom sist, att många andra kom före mig och var alltså bättre än mig.
Folk brukar peppa mig att ja ska tävla.. till exempel i en tävling som hålls i gymmet. Men ja är för feg... och så var det Miunmilen 2011.. mitt första springlopp som ja varit med i. Sjuk
prestationsångest innan. Under loppet kändes det först ok men sen fick
jag galet galet ont i magen. Någon typ av håll.. kunde knappt gå.. var
ihopvikt.. tårades av smärtan. Fast det värsta va inte smärtan.. det
värsta var att smärtan tvingade mig att sakta ner, till och med stanna
till, "GE UPP" en smula på vägen.. jag hatade mig själv för det. Men jag
genomförde.. jag stannade i känslan av att ja kände mig dålig. jag
gjorde det i alla fall. jag utmanade mig!
Jag har försökt tänka "vad är det värsta som kan hända", Ingen kommer tycka sämre om dig för det... osv. Men jag tror att jag fått en bild av att folk uppmärksammar mina prestationer och inte min person. Jag får ofta komplimanger eller uppmärksamhet för sådant jag GÖR och kanske mindre för sådant jag ÄR. Hur ändrar man på detta mönster?... Jag tror att receptet är att utmana sig själv, våga misslyckas, se att världen inte går under.. jobba jobba jobba med det som är jobbigt så att de blir mindre jobbigt. Jag vet vad det är. jag vet hur jag ska jobba med det. då borde jag veta att det kommer att lösa sig.
Jag ska bli stark i känslan av att acceptera mig själv även under omständigheter där jag inte är så bra. Jag ska sluta säga att jag är dålig och jag ska utmana mig själv i situationer som jag vet att jag tycker är jobbiga.
 |
| UTMANA! |
